enplattfotfluga

Förra söndagen spenderade jag hos farmor. Blev bortskämd och åt massa go fika, stickade och spelade bingolotto. Jag vann 200 kr på första bingon och var gladare än gladast för jag vinner aldrig något, och det har inte gått särskilt bra för mig på sista tiden. Mitt i tvåans bingo ringer det på min mobil och jag svarar - Hallå?!
Det skulle jag inte gjort, för i andra änden hörs en arg mans röst som säger: Man ska inte säga hallå när man svarar i telefon, man ska säga sitt namn. Du ska säga Johanna när jag ringer, fattar du? Men det är klart, du är som alla andra ungdomar *skratt*. Jag satt som ett frågetecken och frågade sen vem det var. - Jo föresten det är Benny. Jag har tänkt anställa dig. Det blir 6 månaders provanställning först, så sköt dig som du gjort. Jag vet inte vilket skift än. Hej då.

Jag hoppade omkring, skrek och jublade. Jag fick mitt önskade älskade jobb i gruvan. Från och med den 1:a mars står det Bennys på ryggen och jag rattar en sprillans ny lastbil av märket volvo, alternativt Scania. TJOHOOO!! Känns fortfarande lite overkligt med tanke på att andra fick fara för att jag skulle börja, men ingen är gladare än jag! Det börjar flyta igen..

Jag har haft ännu en blogg torka period men nu har jag tänkt komma gång igen. I lördags fick jag veta att jag hatte ytterligare en läsare som älskar min blogg, och då blir det ju roligare att skriva om sin meningslösa vardag. Vad är jag uppe i nu, 5 läsare?!
Jag har jäkligt mycket att berätta men jag får börja smått med dom största grejerna, och sen försöka komma ihåg dom jag glömt.

Well jag börjar med att berätta om att jag för två veckor sen fick jobba en vecka i Björkdalsgruvan utanför Skellefteå. Jag trodde det skulle bli roligt och mer av en upplevelse, men det visade sig snabbt vara tvärtom. 
Var ett skitjobb på ett skitställe, men jätte bra folk att arbeta med. Porjus Entreprenad AB hyrde in mig i ett rum i Boliden för jag var tvungen bo där, med tanke på den 15 enkla mil att pendla. Dom första dagarna kände jag mig som en vilsen liten skolflicka som vid 8 års ålder blev skickad på skolresa till Voullerim i tre dagar med övernnattning utan mama and papa. Väggarna var grå utan tavlor, det fanns tre sängar, ett skrivbord och en röd matta. Ingen tv, ingen stereo, ingen dator, ingenting! Fick ingen sömn första natten för jag kan inte sova utan nattlampa och taklampa var den enda belysningen som existerade, och den hade samma styrka som 17 lysrör. Andra natten gick bra men jag längtade hem jättemycket. Stal radion från det gemensamma äckliga köket där endast kasettbandsfunktionen fungerade och på det bandet som satt i fanns det en låt med euskefeurat där dom sjöng "det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i allafall..". Tredje kvällen upptäcker jag silverfiskar på toan, och får panik. Är det nåt jag inte klarar av är det skorv och insekter!!! Ringer hem och försöker få lite sympati, men dom säger bara att jag är en fjant med överbett. Jag gick inte in på den toaletten nå mer. På Anexet som boendet kallades bodde det en snäll turk som hette Mohammed, han pratade med mig på engelska och bangladeshiska och bjöd mig på kakor men den mesta tiden spenderade han på sitt rum där han drack vin. Han jobbade på bolidens laboratorium och var ca 140 cm lång. Världens snutteplutt gubbar som hette Herkules, Krister och Stellan bodde också där. Herkules och Stellan blev mina bästisar dom sista dagarna. Stellan hade dessutom varit min gamla busschaufför, bodde i vindelgransele och båda dom två jobbade i i Björkdals gruvan. Jag vaktade köket för att få vara med dom, men dom var inte där så mycket. Så jag fick häcka på rummet med silverfiskarna, min ångest och en jävla massa wienerbröd. Jag var rädd att jag skulle måste jobba där forever!
På jobbet var det kort och intensiv skit körning i en trång gruva där allt var bajs och konstigt. Trots att den inte alls är stor hittade man ingenstans och alla rummen hade 12 olika namn. Lastaren kallade jag för tyrann Kenneth i smyg för han var sur och jag har aldrig varit med om en sån arbets elak människa. Matrasten var mellan 10.00 och 11.00, halv elva sa han att vi skulle ta en sväng till, och 5 minuter i elva ville han ner igen. Efter ett par dagar blev han trevligare för det visade sig att vi hade en hel del gemensamma vänner men han var ändå en korv! Lastbilarna höll knappt ihop och min andra kollega var ful och trög! Min egna volvo gick dåligt och tiden gick sakta. Som tur var hade jag Leif Renlund jag kunde fika och gråta ut hos. På söndag kväll kunde jag äntligen åka hem till mitt kära Adak där mat som jag ringt och önskat av mamma stod framdukat. Min lägenhet, min farmor, min mamma och pappa, min Saab och mitt silverfisk fria badrum väntade. Jag var tillbaka!! Det var den värsta veckan i hela mitt liv, trots att den hade sina små ljusa stunder och söta gubbar. Men never ever again. Fy fåån!